Usch o fy o blä..
Ni som inte gillar människor som klagar och tycker synd om sig själva kan sluta att läsa här..
För nu kommer det..mina innersta tankar och funderingar just nu..det är verkligen inget jag är stolt över men det kändes som jag behövde få ut dom..!
Just nu är jag ett monster i mina egna ögon..En stor koloss som är arg och irriterad på det mesta. Ledsen och håglös ena stunden och ilsken och förbannad som ingen annan den andra! Dessutom är jag nu så jävla(ursäkta) tjock att allt är jobbigt! Bara att vända sig om i sängen, ta på mig strumpor eller gå mer än 200 meter känns som ett helt maraton. Alla kläder är trånga och inget passar. Ja ett äckligt, illaluktande och fettigt monster..det är jag! Jag hatar det..När jag ser mig själv i spegeln vill jag bara spy..usch o fy! Var är det där skimret de pratar om att vi gravida ska ha..och var är känslorna av att vara unik och vacker? När jag var gravid med Henry så tyckte jag att det inte spelade så stor roll att jag var tjock och otymplig för jag hade ju ett barn i magen..jag var GRAVID.. men dessa känslor är som bortblåsta denna gång.. Jag tycker att det är pinsamt att visa mig ute..och tänker hela tiden på vad folk tänker när de ser mig..ser de överhuvudtaget att jag är gravid eller tror de att jag bara är fet?
Faktum är att jag verkligen inte tycker om det gravida tillståndet..(hatar är ett starkt ord men ligger nära nu..) Jag gillar inte alla känslor som sätts på spela, alla hormoner som gör livet jävligt och otympligheten. Ja visst, jag är ju stor som ett hus även utan bäbis i magen men nu tar jag ju ändå priset..OCH det är 14 veckor kvar..minst! Jag vill inte ens tänka på hur jag kommer att se ut eller må.
Jag hatar mig själv för att jag utsätter mig själv och min kropp för detta att jag låtit min vikt springa iväg så pass att jag nu verkligen lider av det..Jag mår verkligen inte bra!
Just nu har jag ständig värk i hela kroppen, och det enda jag kan göra är att gilla läget! Jag har inte sovit på en månad och nu har jag ingen ork kvar till något..Jag måste anstränga mig varje morgon för att gå ur sängen...helst vill jag bara dra täckert över huvudet och ligga kvar..i sådär 3 månader! Ändå tar jag mig upp varje morgon och ser till att jag och Henry får mat i magen och kläder på kroppen..Ja Johan med förståss men han är ju stor nog att ta hand om sig själv..Värst är det nog för stackars Oyan som inte får så många promenader de dagar Johan jobbar..då får hon mest vara i trädgården för det gör så ont när jag går! Dumma dumma dumma matte!
Det här inlägget blev lite mer personligt än vad jag brukar men jag behövde, som sagt, få ur mig allt jag går och tänker o känner..Det känns faktiskt bättre! Inte för att jag kommer vakna imorgon och vara 30kg lättare och vacker men ändå..
Vad krävs egentligen för att jag ska ta mig i kragen och sluta äta allt onyttigt som jag stoppar i mig? Vad behöver hända för att jag ska börja röra lite på mig? Jag har ju alla förutsättningar men jag bara gör det inte..Det är det som får mig att må så jävla dåligt! Tänk att man kan vara så dum..jag som annars anser mig som normalbegåvad..har jag kanske misstagit mig?!
Lovar att nästa inlägg inte ska vara fullt så negativt och jobbigt som detta men det var ju frivilligt att läsa.. ;)
Over and out
Oj vad du är hård mot dej själv gumman.. Jag vet känslan av att känna sej extremt stor,otymplig o när det värker överallt i kroppen.. Du får försöka trösta dej med att det kommer gå över. O när bebisen kommer kan du ta lååååånga promenader m vagnen :-)
Kram på dej
hej på dig!
Vet precis hur du tänker....jag HATADE oxå att vara gravid, fattade inte vad alla pratade om att det var så mysigt med det. Jag hade oxå foglossning med båda barnen men med sista var det så himla mkt mer!
Kunde heller inte gå o röra på mig + att jag hade åderbrok...på ett inte alls så bra ställe...ja du kanske förstår. (?)
Det kändes som jag skulle tappa hela muttan, som en stor boll som var i vägen o ibland fick man liksom "trycka" upp den.....skrattar idag när jag tänker på det men då, jag mådde så himla dåligt! (och det började jättetidigt)
Jag tycker att andra gravida är jättefina o vackra även DU! Tänk inte på detta nu...unna dig saker nu(men med måtta?) sen när den lille har kommit då kan du ta tag i ditt liv!
Vet att det säkert inte är till nån tröst men att försöka ha koll på vad man stoppar i sig och tänka på vikten samtidigt som alla hormoner flyger överallt det är INTE lätt..
Jag tog tag i mitt liv när Wega var ca 1.5 år, då kände jag mig motiverad och det gick bra! Tränade o hade koll på vad jag åt på datorn (viktklubben)
Ta hand om dig nu och tänk positiva tankar! (Försöka iallafall)
Du är vacker!
Kram johanna
Hej hjärtat!
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, du är finast! Vet verkligen precis hur du känenr dig, ägde ju in på 114 kilo på förlossningen... Men som föregående talare så instämemr jag till fullo. Man får ta tag i det när bebis är ute!
Om jag lyckats gå bort över 30 kilo så kan du!!! Vi får hjälpas åt, lär väl ha ett par till att ta bort i oktober när liten tittar ut!
Puss puss
Jaaa fy fan va det SUGER att vara gravid, jag är urless och då har jag ändå långt ifrån sånna bekymmer som du har. Jag fattar inte heller de där som många säger att dom aldrig har känt sig så vackra som när dom var gravida!!?
Jag har ju dock inte så långt kvar nu den 25/4 är den beräknad, men gick ju över med K en vecka så jag ställer in mig på att de blir samma med denna!
Håll ut Jessica, snart har du bebisen i din famn!
Massa Kramar kussen i Stockholm
Tack alla gulliga ni för att ni bryr er! Det betyder så mycket! Kramar Jess
